Första gången var 2016  

Min vän Lucille Lussan Wallden, jag och dåvarande ägaren  till Tezla, byggde upp ett hägn av tio voljärsektioner i aluminium och nät, som jag och Lussan transporterade dit i all hast från Ekerö. Hägnet ställdes upp vid markör nr 2, på kartan där vi visste att hon passerat på vägen under dagen och även tidigare. Jeanette Lindberg som hade signat sig på första passet för kvällen satt i sin bil vid markör 3, med en lång lina som gick från dörren på hägnet fram till bilen. Hon skulle dra i snöret och snabbt stänga till dörren om/då Tessa kom och gick in i hägnet. Anna Ylönen hade tidigare på kvällen passerat Tessa med bilen, som hade promenerat lugnt efter vägrenen, så vi hade fått bekräftat att hon befann sig någonstans i området även denna kväll.

Jag parkerade min bil vid markör 1 och satt där på bilspan om hon skulle komma förbi den vägen. Jag hade förberett lite för att försiktigt prova att etablera kontakt med henne om hon skulle dyka upp. Jag hade lagt ut en pytteklick vom på vägen bredvid bilen, hade rutan nervevad och dörren lite på glänt för att inget skulle gnissla/låta och skrämma iväg henne. Jag tänkte mig att hon skulle stanna till och äta av vommen och att jag då försiktigt skulle prova att prata med henne på de Rumänska fraser jag fått av snälla Jessika Ahlborg. Hon stannade precis som jag planerat och åt av vommen och blev inte heller så rädd att hon stack när jag började prata med henne. Jag steg då sakta ur bilen och satte mig ned på huk och började ett timmeslångt (minst) arbete med att etablera förtroende. Hon var mycket försiktig men vågade till slut närma sig och t o m ta lite mat ur handen. Jag vågade inte chansa att grabba tag i henne då hon var på helspänn när hon var nära, och tillfälle till att göra detta aldrig var 100%.

Ringde till Anna Ylönen som stod på andra sidan denna väg och berättade att hon var här hos mig och sa att hon skulle försöka stoppa alla eventuella bilar som kom den vägen. Öppnade bakluckan på min combi och riggade hundgrinden med ett snöre Jag var mycket nära att få henne att hoppa in där för att komma åt mera mat, men hon vågade inte riktigt ta sista steget. Funderade på vad som var bäst att göra i beckmörkret därute på vägen och beslutade prova att locka med mig henne på en promenad till hägnet som låg ca 700 m längre bort efter vägen. Med glada fraser på Rumänska och med vom i matlådan promenerade hon med lite övertalning efter mig längs med vägen. Jag ringde och förberedde Jeanette som satt vid hägnet i sin bil och med snöret i handen, att vi var på väg ditåt Tessan och jag.

Efter några försök att få med henne ut på åkern där hägnet stod gav jag nästan upp då hon inte verkade vilja lämna vägen för att kliva ut i det våta gräset. Gjorde ett sista försök som äntligen lyckades och hon följde med mig ut på åkern och ner till hägnet. Jag pratade på med glada Rumänska fraser typ och gick in och satte ned matlådan med vom längst in i hägnet, gick sedan ut och ställde mig en liten bit ifrån hägnet för att ge henne space att våga sig in. Hon visste ju vad det var i matlådan nu, så hon bestämde sig ganska snabbt för att hon ville smaka lite mer vom på egen hand och gick försiktigt in i hägnet för att äta ur matlådan. Jeanette satt beredd i bilen med snöret till dörren och drog igen den direkt då hon var framme vid matlådan, perfekt timing, precis som vi tidigare på kvällen övat på och planerat att göra i en skarp situation.

Sån härlig känsla när hon satt därinne i hängnet och tryggeten. Vi ringde ägarenoch sa att han kunde komma och hämta sin hund nu. Kändes så himla bra att vi genom ett bra samarbete lyckades få in henne i hägnet sådär redan första kvällen, och att hon nu är i säkerhet igen. Hon var lugn i hägnet och vi pratade och kelade lite tills husse kom.

Samarbete lönar sig alltid! / Susanne